Madeleine (skriveoppgave 9)

Hon stod framför spegeln och stirrade in i den med sina ögon, vackra och stora som gudinnan Heras. Just hemkommen från en fest, klädd i en vacker vit klänning vars plisserade ärmar och volanger nu fylldes av vinden från det öppna fönstret, liknade hon en ängel. Fast kraften i brisen drev henne bort, stannade hon kvar vid spegeln utan att se något där. Det hon såg låg i det förflutna.

Något med den medelålders mannen hon talat med på kvällen, en försynt radiokorrespondent från Sverige, hade väckt minnena till liv, minnena av farfar. Han var en man som kunnat sju språk och var fantastisk på grammatik.

Farfar var den enda personen i världen Madeleine känt verklig vördnad och respekt inför, hans språkliga kunskaper, hans fina litterära sätt att uttrycka sig. När hon var liten satt hon mitt över bordet och såg hur farfar plockade med kaffekoppen, fatet och kannan.

– Här är subjektet, sa farfar och pekade på koppen. Subjektet hålls på sin plats av predikatet som är fatet. För att det ska ha någon mening, måste det till ett objekt…

Farfar lyfte kaffekannan och fyllde koppen med objektet.

– Sedan behöver vi dativobjektet eller det indirekta objektet, som det heter, fortsatte han och förde koppen till munnen för att sedan mumla: det är jag som är dativobjektet.

Madeleine log och tittade beundrande på farfar. De lekte den leken vid varje kaffepaus som farmor och farfar tog i sitt lilla hus, en gång på förmiddagen och en gång på eftermiddagen. Det var heliga stunder i hennes annars ganska tråkiga liv.

Det hade gått illa för farfar. För att främja karriären och för att hans vänner lockade honom, blev han i ungdomen medlem i en förening som hade starka kopplingar till nazismen. Han förstod förstås inte vad han gjorde och hade heller ingenting emot judar – inte mer än alla andra – men han fick betala ett högt pris efter Världskriget. Hans vänner, som var smartare, lyckades vända kappan efter vinden och blev socialdemokrater i rätt tid, men han var bara intresserad av språkteori och hängde inte med.

Madeleine hade en karriär som med stormsteg förde henne mot en skimrande framtid. Hon hade studerat internationell ekonomi med fransk inriktning, kompletterat med studier i marknadsföring och fått jobb på den franska koncernen Saurelle i Paris. Hon hade farfars känsla för språk och talade redan som en infödd.

Farfar tvingades bort från universitetet och fick till slut ta ett jobb som vaktmästare i en skola på landsbygden.  Ingen tyckte om honom därute på landet och hans son, hennes pappa, blev mobbad och slagen. Pappa var på något sätt född förlorare och dog i en trafikolycka när Madeleine var fem år gammal. Mamma och hon bodde i en större stad, men på loven bodde hon alltid hemma hos farmor och farfar. Det var dessa lov hon levde för som liten, att gå hand i hand med farfar för att hämta tidningen och köpa mjölk. Inte märkte hon då hur folket stramade upp sig och tittade bort där de gick vägen fram.

Festen hon varit på hölls på en takvåning i centrala Paris. Ute på terrassen, där hon stod och samtalade med radiokorrespondenten, kunde man se alla berömda turistattraktioner, upplysta av stilfullt placerade strålkastare i nattmörkret. Allt var svalt, tillrättalagt och professionellt, allt utom korrespondenten. Han var klädd i en solkig skjorta och hängslen över vilka han bar en luggsliten manchesterkavaj. Håret var yvigt och han såg sig oroligt omkring hela tiden.

Ändå åtrådde hon honom så fruktansvärt. Hon blev varm i hela kroppen och ville dra honom till sig, famna honom och inte släppa taget förrän all uppdämd lust, all hennes drift hade släppt taget och hon kunde pusta ut.  I fantasin, som fångat henne där hon stod framför honom, tryckte han henne naken mot en skamfilad vägg i en förfallen och farlig gränd i någon av förorterna, fortfarande klädd i sin kavaj och med byxorna vid knäna.  Hennes vita klänning hade han slängt i en smutsig pöl och hon skulle se ut som en slusk, när hon tog på den för att ge sig av hem.

Vad tog det åt henne? Hon var ung, vacker och hade haft flera välbeställda pojkvänner, vilka väckt hennes väninnors avund. Ingen av dem hade gett henne så mycket mer än just känslan av att vara vacker, betydelsefull och åtrådd.  Att ha sex med dem var ett nödvändigt ont hon undvek så mycket som möjligt, ett tillfälligt kliv ner från piedestalen för att åter kunna klättra upp på den. Hon var änglalik och som alla änglar avskydde hon beröring.

Farfar hade legat död i flera veckor innan någon, av en tillfällighet, hittade honom. Änkling sedan ett par år, ignorerad av grannarna, hade han varit i det närmaste fullkomligt isolerad. Hon hade råkat läsa protokollet med den detaljerade beskrivningen om hans kropp i upplösning och förruttnelse som luktade förfärligt.  Det var inte möjligt att ta farväl av honom innan begravningen, vid vilken hon var den enda gästen.  Kistan slöt sig kring och gömde en människa vars historiska misstag och skam inte kunde visas upp.

Korrespondenten skulle göra sitt sista reportage innan han var tvungen att åka hem igen. De skulle dra in hans tjänst och han skulle få ett mycket sämre jobb därhemma. Reportaget skulle handla om Saurelle koncernen och Madeleine skulle bistå honom med information och hjälpa till att ordna intervjuer med ledningsgruppen, så det var inte sista gången de sågs.

Nu när hon stod framför spegeln kände hon åter värmen i kroppen, tänkte på hans otränade kropp, kraftlösa armar och runda buk, den störande andedräkten och det glesnande håret. Det fanns ingenting vackert med mannens begynnande förfall, ändå fick det hennes kropp att vibrera i lidelse.  Det var som om hon med sin unga sensuella kropp kunde reparera ett övergrepp genom att intimt smälta samman med den äldre motbjudande. Genom deras gemensamma orgasm skulle historien förlösas. Känslan fick henne att rysa av vämjelse och lust.

Sedan kom hon att tänka på den andra mannen från Sverige som nyligen hade ringt henne. Han som talade varmt om farfar och sa att han aldrig svikit sina ideal.  Den mystiske mannen som bad henne att hålla ett öga på radiokorrespondenten, för sakens och hennes farfars skull. Han bad henne rapportera vad hon hörde.

Hela den etablerade världen drev henne framåt som i en dröm, men något med radiokorrespondenten utgjorde ett uppvaknande, ett kritiskt ögonblick, som skulle skänka henne kunskap om historien.  Varför det grep henne med sådan stark erotisk kraft förstod hon inte.  Kanske för att historien höll på att stanna av, för ett kort ögonblick förvandlas till ett lättjefullt paradis och sedan återupprepas. Smärta, orgasm, lidelse och övergrepp var del av en katastrof som skulle ge frälsning eller åter sänka världen i ett mörker.

(Detta är en komprimerad del av ett större pågående arbete och kommer framöver att utvecklas vidare)