Benjamin’s Crossing

I sommar har jag som plan att ta mig över Pyrenéerna längs kustvägen mellan Cerbere i Frankrike och Portbou i Spanien. Jag har gjort den resan förut, för ett par år sedan som en utflykt i omgivingarna från vår semesterort Saint Cyprien, med känslan av att det fanns någonting i Portbou jag borde se. Eftersom jag var chaufför i  Volvon – en bil, som de slingriga vägarna med stup rätt ner i havet till vänster och klippvägg rätt upp till höger inte var tänkt för – hade jag ingen möjlighet att koncentrera mig på vad det var. Den hissnande känslan av att åka berg- och dalbana längs Medelhavet i ett medryckande landskap mellan idylliska katalanska byar var även i sig själv nog.

Först veckor senare, vid hemkommen till Uppsala, slog det mig att det är i Portbou som den tysk-judiske filosofen Walter Benjamin ligger begravd, men då var det så dags. Lyckligtvis ska jag nu tillbaka igen till Saint Cyprien, så jag får chansen att göra om resan till Portbou, besöka graven och beskåda Dani Karavans monument Passager från 1994, tillägnat Benjamin.

Denna gång har jag förberett mig lite bättre genom att läsa på om Benjamin, hans tragiska liv och svårtolkade verk, och i sammanhanget kom jag över en roman med namnet Benjamin’s Crossing av den amerikanske författaren Jay Parini (jag lyckades beställa en Uncorrected Proof Copy från 1997 med en del faktafel och en mängd typos som Amerikanerna säger, via Antikvariat.net) som jag i det följande avser att recensera.

Parinis roman handlar – som titeln anger – om den sista tiden i Walter Benjamins liv, när han i september 1940, på flykt från Gestapo i det ockuperade Frankrike, i ett mindre flyktingsällskap korsar Pyrenéerna mot räddningen i Amerika via Spaninen. Väl på andra sidan gränsen, i Portbou, väljer Benjamin på natten att ta sitt liv under hotet från de spanska myndigheterna att bli tillbakaskickad till de väntande bödlarna i Frankrike. Morgonen därpå, släpps resten av flyktingarna iväg mot friheten.

Ofta frågar jag mig själv varför jag skriver på något. Vad är det jag egentligen vill uttrycka med de idéer jag arbetar med? En romanidé, novell, berättelse, eller blogginlägg är ofta lika svåra att förklara som en dröm man haft. De dyker upp i ett gathörn, i affären eller på väg från jobbet och så är man fast – åtminstone till dess att man förlorar dem ur sikte och de inte längre talar till en. Eller ännu värre, man förlorar tålamodet och tilliten till idén och man släpper den, utan att vara helt säker. Var den bra eller dålig? Fast ofta hänger de kvar till dess att man ger sig tid att arbeta med dem, vilket är svårt nog.

När jag läser Parinis roman måste jag ställa mig frågan: varför skrev han den? Vad var det han ville uppnå med de över 300 sidorna? Det är lätt att ta till sig forskaren Anders Ekströms syn: ” Varför Benjamin nyligen blivit huvudperson i en roman, Jay Parinis Benjamin’s Crossing, är svårt att förstå – det biografiska materialet innehåller redan allt vad en spänningstörstande läsare kan önska.” [1]

Samtidigt kan jag inte annat än tycka att romanen var underhållande och trovärdigt förde mig till det kaotiska Frankrike under den ödesdigra sommaren och hösten 1940. Porträttet av den excentriske, utfattige och hjärtsjuke Benjamin som, trots att han är såväl tysk kommunist som jude, vägrar inse faran som hotar och hänger kvar i sitt älskade Paris så länge som möjligt, är nyanserat och levande. Frågan är ändå om detta är rätt Walter Benjamin som framträder? Och om så är, vad innebär det? Och om det inte är det, varför har Parini valt att teckna bilden av filosofen?

När jag i ungdomen läste Benjamins essä Goethes Valfrändsskaper – en text som i stora stycken var obegriplig för mig trots att jag på den tiden var ”tränad” litteraturvetare – fäste jag mig egentligen bara vid några få meningar: de handlade om att sanningen i ett konstverk kan framträda långt efter att det skrivits och sammanhangen förlorats i tiden. För mig var det en enastående tanke att ett konstverk, något påhittat och uppdiktat, kunde bära på en sanning och att denna sanning kunde framträda långt efter det att verket färdigställts och alltså utanför författarens kontroll eller intention.

Jag tänker här inte ge mig in i diskussionen om Benjamins sanningsbegrepp och ”det rena språket”, eftersom jag inte har hunnit så långt i mina Benjaminstudier. Jag tänker ändå tillåta mig ett litet tankeexperiment i all enkelhet: jag ska försöka se vad i Parinis roman som kan tänkas framstå som sanning, när alla sammanhang i vilken den skrevs har fallit i glömska.

Nyckeln till romanen tror jag kan hämtas ur den känsla jag hade under läsningen och särskilt när jag var färdig: ”Jag har nog redan sett filmen”. Berättelsen om Benjamin, som den framförs av Parini, är så lik många andra berättelser Hollywood producerar år ut och år in. Den är som en ny upprepning av samma historia (”den eviga återupprepningen av detsamma”, skulle Benjamin ha sagt). Här finns teman om det utsatta geniet världen väljer att ignorera , om den lite udda, men djupt sympatiske intellektuelle som jagas av de onda nazisterna. Allt framfört i en dramatisk fond av krig och olycka. Det är mycket mer tillrättalagt och konventionellt än vad Benjamins skrifter är.

Den sanning som tycks framstråla ur Parinis roman är den om två motsatser i vår epok: å ena sidan försvinner den kollektiva erfarenheten och vi upplever våra liv som individer, allt mindre beroende av kollektivets uppfattningar och sociala tryck. Samtidigt tillrättaläggs våra liv i efterhand genom mallen för en filmproduktion just för att passa den kollektiva massupplevelsen. Vi lever utan tvingande traditioner, utan sociala konventioner beroende på samhällsklass, men alla våra upplevelser måste vara kollektivt anpassade och tillrättalagda för att vi ska ta till oss dem. Vi äter samma hamburgare och går i samma klädbutiker vare sig vi är i Paris, Oslo eller Hongkong. De filmer vi ser följer ett tydligt Hollywood format och de böcker vi läser är sådana som lätt kan bli film, enligt samma format.

Benjamins arbete är unikt, självständigt, skoningslöst i sin kritik och allt annat än konventionellt. Ändå blir hans liv, som det framstår i romanen, en upplevelse som vi redan har haft på bio. Berättelsen hade i stort sett likadan ut om den handlat om Nietzsche, Arne Neass eller för den delen Al Gore. Berättelsen följer formatet på en bok som är en potentiell film för en bredare intellektuell publik. Så blir det individuella, det egensinniga, det svårsmälta, till det kollektiva, strömlinjeformade och tillgängliga. Det är en verklig paradox, eller dialektik, för att uttrycka sig som Benjamin (som nog skulle ha gillat att analysera vår epok).

Jag ångrar inte att jag läste boken, den var underhållande och lättläst, men jag är övertygad om att jag kommer att möta en annan Walter Benjamin när jag tar mig an hans verk mer på allvar. Och jag tror att denne Walter Benjamin kommer att ge mig mycket mer trots att han inte är lika lättuggad som MacDonalds och lättsmält som Titanic.